Björk lyfte undan en gren och fortsatte på den nästan helt igenvuxna gamla stigen. Det var länge sedan han hade gått den här vägen. Det var länge sedan någon överhuvudtaget hade gått den här vägen tänkte han. Men han tänkte att det skulle kunna överraska Ehn.

Han hade inte sett henne på flera dagar, men hade hoppats på att han skulle få tid att prata med henne efter andakten. Han hade inte sett henne där, men var övertygad om att hon som vanligt hade gått ner till sitt favoritställe vid älven. Där satt hon gärna när hon behövde vara i fred, även om han oftast var välkommen att göra henne sällskap.

När det var fint väder, som i dag, brukade de kasta av sig sina kläder och hoppa ner i vattnet från den stora stenen som stod precis vid vattnet och var en perfekt höjd för att kasta sig ner i vattnet. Det hade de gjort så länge han kunde minnas. När de var unga hade de alltid gått den vägen. Den var längre, men den var roligare, och äventyrligare. 

Och det var kanske precis det hon behövde. Något roligare och äventyrligare. Han visste att Ehn fortfarande sörjde Tall. Det hade varit en hemsk olycka, och han ville helst inte tänka på det.

När han kom närmare älven såg han mycket riktigt att Ehn satt där, och det var först då han kände att det kanske för första gången var olämpligt att han störde henne. Att hon nog helst hade velat vara i fred.

Han insåg att han kanske borde vända om, men trampade han på en torr kvist och hon vände sig om. Hon log och nickade mot honom.

"Hej. Kom och sätt dig."

Han log och gick fram mot henne. Det gladde honom att han inte verkade störa. Om hon hade hållit honom utanför hade han kunnat bli orolig på allvar. De hade känt varandra så länge att de nästan var som syskon och de hade aldrig dolt något för varandra. Han kunde prata om vad som helst med henne, och hon med honom.

Hon hade fått vila och gråta hos honom, och han hade gjort vad han hade kunnat för att trösta henne. Han hoppades att hon skulle kunna gå vidare, även om det troligen skulle vara svårt. Han satte sig ner bredvid henne och blickade ut över vattnet.

Älven var flera famnar bred och ingen av dem visste hur djup den egentligen var. På den här sidan var det en öppen yta utan växtlighet vid älven - förutom klätterträdet som stod brevid den stora stenen. Men på andra sidan sträckte sig skogen hela vägen fram till vattnet, och trädens grenar hängde ner som om de var törstiga.

"Jag såg dig inte på andakten i dag", sade Björk när de hade suttit i tystnad en stund och bara njutit av älven, skogen och den där speciella känslan av en annan människa som man kan umgås med utan att behöva prata.

"Jag var inte där", sade hon efter en stund.

"Var du inte där?" Björk kunde inte komma på någon gång han själv hade missat en andakt. Möjligtvis en gång när han var liten och hade hög feber, men han kunde minnas fel. Kanske var det så att han hade hunnit tillfriskna i tid.

Att inte gå på andakten var som att låta bli att äta, eller att andas. Dessutom var det extra viktigt att gå nu när det fanns de som började se på sin relation till Annan på ett onaturligt sätt. För det betydde något att göra som de alltid hade gjort. Att visa att de höll ihop och hörde samman. Att det inte behövdes någon Avgörelse.

"Jag hade helt enkelt ingen lust", sade Ehn.

"Hur kan du säga så? Jag trodde att du om någon skulle vilja gå."

"Varför då?"

"För att få stödet. För att känna att vi alla är med dig. För att känna kärleken och Annan."

Ehn sade först ingenting, men tog upp en liten sten och kastade ut den i älven.

"Jag har inte känt någonting de senaste gångerna. Bara tomhet. Jag trodde först att jag, precis som du säger, skulle få stöd. Skulle känna att samhörigheten och inte sakna Tall så mycket. Men det har jag inte. Saknaden har bara blivit större för varje gång jag har gått, och så även tomheten."

Björk lade en arm på hennes axel, och hon lutade sig mot honom.

"Jag känner mig ensam", sade hon. "Mer ensam än vad jag någonsin hade trott var möjligt."

"Men du är inte ensam. Och om du inte tycker att resten av våra vänner i byn räcker så har du ju i alla fall mig."

"Jag vet", sade hon, reste sig upp och gick med långa steg tillbaka längs med den nya, upptrampade stigen.

Björk satt kvar ett tag, blickade ut över älven. Han kunde inte förstå henne. Men han kunde försöka.

"Vänta Ehn", ropade han och reste sig upp. Hon stannade upp och vände sig långsamt om. Deras blickar möttes för ett kort ögonblick innan hon tittade ner, men han såg sorgen och saknaden i hennes ögon.

"Jag gick hit på den gamla stigen", sade han. "Du vet, den vi alltid brukade gå när vi var små. Den långa, äventyrliga."

"Är inte den helt igenväxt nu?"

"Nästan. Ibland kan man inte se stigen alls. Vilket gör det ännu mer äventyrligare. Ska vi inte gå den tillbaka till byn?"

"Jag vet inte..."

"Äh, kom nu", sade han och sprang bort mot den gamla stigen. Hon ryckte på axlarna och följde med honom, men han lät henne snart gå först. Han hade ju redan gått samma väg och visste var man behövde lyfta undan grenar och kvistar, var stigen var nästan helt igenvuxen och på vilka ställen gamla minnen hade kommit över honom när han var som mest oförberedd.

Han ville att hon skulle få samma upplevelse, och han ville att hon skulle tänka på något annat. Det verkade som han lyckades, i alla fall för en liten stund.

"Kommer du ihåg det här trädet", sade hon när de hade gått en bit och pekade på ett högt träd med grova grenar.

"Hur kan jag någonsin glömma det?"

"Hur lång tid tog det innan din arm läkte ordentligt?"

"Det minns jag faktiskt inte, men det var nog inte så länge som det kändes. För en nioåring är ju en månad en oändligt lång tid. Särskilt när du inte kan leka ordentligt."

"Det var ett högt pris du fick betala för att du ville klättra upp till toppen. Du hade kunnat slå ihjäl dig."

"Men det gjorde jag inte."

Ehn fick åter något frånvarande i blicken, och det var inte svårt att förstå vad det var hon tänkte på.

"Ska vi gå vidare?" sade han. Hon nickade. Nu gick de bredvid varandra så mycket de kunde, vilket oftast innebar att Björk fick gå utanför det som fanns kvar av stigen och vara lite mer uppmärksam för att inte kliva fel.

"Varför slutade folk använda den här vägen?" frågade Ehn. "Jag minns faktiskt inte."

"Det här var ju inte bara vägen till älven. Det var också vägen till den gamla kvarnen. Den som brann ner. Det var naturligt att vi följde med våra föräldrar till kvarnen och sedan fortsatte ner till vattnet. Sedan blev det helt enkelt så att vi tog den kortare vägen när vi inte hade några ärenden åt det här hållet."

"Så var det."

"Men på ett sätt kan man säga att vi aldrig har slutat gå här."

Hon gick vidare utan att svara honom. Här växte träden tätt, men det gick ändå att känna solens värmande strålar under lövtaket och runt omkring dem hörde de alla skogens ljud. Djur lekte, en gök gol på avstånd och något prasslade i buskarna.

"Du ser där framme där stigen svänger", sade Björk. "Minns du hur det ser ut sen?"

Ehn stannade upp. Hon kisade, vilket hon alltid gjorde när hon funderade.

"Först är det en stor sten. Den är lite lustigt formad, står upp och ser nästan ut som en ful trollgubbe."

"Precis. Vi brukade säga att det var ett förstenat troll när vi var små."

"Och efter det... kommer stigen in en liten glänta. Där brukade vi ibland ligga och vila oss när vi inte hade bråttom hem, eller kanske just när vi hade bråttom hem. Och visst var det där vi såg några svampar som hade växt i en ring precis i mitten."

Björk log.

"Låt oss se efter om du har rätt", sade han. I tystnad gick de framåt, följde den överväxta stigen. Stannade till där den svängde i skogen, och utbytte ett snabbt ögonkast innan de fortsatte.

Och där stod den mycket riktigt, den stora stenen. Den var inte lika stor längre, men det berodde inte på att den hade krymt utan att de inte längre var barn. Nu var den bara huvudet högre, men såg fortfarande ut som ett troll. Stenen smalande av ungefär där en hals hade kunnat sitta för att sedan bli lite större igen som ett huvud där man utan särskilt mycket fantasi kunde hitta både ögon och näsa.

"Jag minns inte att det växte så mycket mossa på den", sade Ehn.

"Nä, men det var ju några år sedan."

"Nästan fantastiskt att vi inte var rädda för den."

"Var vi inte? Jag vill minnas att du alltid var lite nervös när vi gick hem när det höll på att skymma."

"Nu minns du fel. Det var du som var nervös."

"Ska vi gå och se om gläntan finns kvar", sade Björk för att inte hamna i en diskussion om vem som var räddast för stentrollen - för de visste båda två vem det egentligen var.

"Du vet ju redan om den finns kvar", sade Ehn.

"Jag vet. Men inte du. Kom!"

Naturligtvis fanns gläntan kvar. De kunde inte minnas om den var mindre eller större än vad den hade varit när de var små, om skogen hade växt in på det öppna partiet. De letade, men hittade ingen svampring, fast eftersom solen var så behaglig lade de sig ner i gräset och studerade molnen.

"Där ser du, allt är som det var förr", sade Björk.

"Fast ändå inte."

"Precis. Men det finns. Inte bara dina minnen finns kvar."

"Jag vet vad du tänker säga, men det är inte samma sak."

"Är det inte? Allt finns i Annan, och Annan finns i allt. Vi lever våra liv, vi växer upp. Vi lever i glädje och sorg. Och alltid är vi alla en del av Annan. Allt som lever och växer. Allt som har levt och växt. Annan är med dig, och Tall är med dig. Jag vet att du sörjer, och det måste du göra. Men du måste också veta att du är en del av något mer. Och att det finns människor som behöver dig. Du har en viktig roll i vårt lilla samhälle. Och inte minst behöver jag dig. Du är min bästa vän, du är som en del av min familj."

"Jag vet."

Molnen passerade förbi dem. De började peka ut vad olika moln liknande tills de insåg att det var dags att bryta upp och gå hem till byn igen.

"Tack", sade Ehn. Björk log.

"Det var så lite."

Två veckor kom och gick. Björk såg inte Ehn så mycket, hon var hemma hos honom ett par gånger och de träffades på andakterna. Men de hade båda två mycket att stå i, och det gladde Björks hjärta att hans vän åter höll på att finna sin plats i samhället.

Han hade dessutom spenderat väldigt mycket tid tillsammans med Ljung, och funderade på om det inte var dags att fråga henne om hon ville bilda familj tillsammans med honom. Han hade gärna pratat igenom det hela med Ehn, fast var inte säker på om det skulle vara för smärtsamt för henne att prata om, eller om det kanske var precis tvärtom.

Men han hann inte söka upp henne eftersom hon en förmiddag knackade på dörren till hans hus. Han bjöd naturligtvis in henne och märkte nästan genast att hon var märkbart nervös. Det var uppenbart att det var något hon ville säga så de satte sig i köket där en gryta redan puttrade över den öppna elden.

Han värmde upp vatten och serverade henne en kopp te i väntan på att hon skulle öppna sig för honom. De satte sig som de brukade göra mittemot varandra runt det stora träbordet.

"Det är något jag vill be dig om", sade hon.

"Vad som helst för dig min vän."

"Jag ska göra något, och jag skulle gärna vilja att du var med. Som vittne. Inte för att det behövs, men det hade varit en ära för mig. Och betytt mycket."

"Ehn, är det inte lite väl tidigt? Jag vet att jag sade till dig att gå vidare, men..."

Ehn skrattade ett kort och nervöst skratt.

"Nej. Jag ska inte gifta om mig. Inte än. Kanske gör jag det aldrig, men det är inte vad det här handlar om. Jag ska göra min invigningsrit. I Avgörelsen."

Björk höll på att tappa koppen han höll i handen. Ehn? En del av Avgörelsen? Hur var det möjligt. Hur kunde hon? Avgörelsen var en förvirrad vanföreställning som bara fjärmade fler och fler från Annan och från vänner och familjer.

"Innan du blir arg på mig och säger att det är ett stort misstag kan du väl i alla fall lyssna på mig?"

"Jag är redan arg."

"Jag ser det, men snälla, hör vad jag har att säga. För vår långa vänskaps skull."

Han nickade. Han skulle lyssna. Men inget mer. Han kunde inte lova något mer.

"Det här handlar nämligen också om dig. Det var som om du sådde ett frö i mig när vi pratades vid för några veckor sedan. Du fick mig att inse att jag höll på att glömma bort Annans plats i mitt liv, och när väl det här tankefröet hade slagit rot så såg jag det hela så klart. Jag förstod min plats i tillvaron och min relation till Annan. Jag vet helt enkelt vem jag är."

"Du svamlar."

"Gör jag? Jag känner att jag aldrig har varit klarare i hela mitt liv. Jag gick och pratade med Gran, och han..."

"Gran från Abborrtjärnstorpet? Är det inte han som samlar Avgörelseanhängarna?" Björk ansträngde sig inte ens för att dölja avsmaken i rösten.

"Precis han. Och han uttryckte det så självklart. Hur Annan kommer ur oss, hur vi inte ska förneka den kraften som finns i dig och mig. Jag tror det var därför min sorg var så tung, för jag fjärmade mig från Annan. Nu gör jag det inte längre."

"Men hur kan du säga det? Det är ju för att Annan finns i allt, för att kärleken är runt omkring som du fortfarande bär med dig Tall."

"Nej, jag bär med mig Tall för att jag ser min relation till Annan helt klar. Jag önskar att du kunde göra det också."

"Det kan jag inte. Aldrig. Inte så."

Ehn reste sig upp.

"Kan du i alla fall tänka dig att följa med på min avgörelseritual?”

Björk skakade på huvudet.

"Hade du verkligen varit min vän hade du aldrig frågat mig."

"Det är för att jag är din vän som jag frågar", sade Ehn och gick ut ur stugan.

Han hade funderat och funderat. Han hade pratat med Ljung, och även om hon höll med honom om Avgörelsen så var hon inte lika säker på sin sak att han skulle fördöma Ehns val.

"Dessutom måste det ha varit väldigt jobbigt för henne att gå och fråga dig. Jag tycker du ska känna dig ärad", hade hon sagt.

Hans adda hade varit inne på samma linje.

"Du och den flickan har varit som tvillingar sedan den dagen ni båda föddes. Ni har växt upp tillsammans och delat så mycket. Vad spelar det för roll om hon ser på Annan på ett annat sätt? Hon är fortfarande Ehn, och kommer att förbli det."

Hans tankar var hela tiden på Ehn, på hennes val, och på hur mycket det störde honom. Kanske framförallt för att hon hade påstått att det var saker som han hade sagt som hade fått in henne på Avgörelsens galna väg.

För honom var det ett sätt att avskilja sig från Annan, och därmed från naturen och alla andra människor. Det var inte ett naturligt sätt att tänka. Det var hämmande och skulle bara göra henne olycklig.

Men han kunde inte låta bli att fundera på vad adda och Ljung hade sagt. Och han kunde inte låta bli att börja tänka att det trots allt var hennes val.  För även om han aldrig kunde acceptera det så kanske inte han behövde sätta sig över det.

Det var inte svårt att ta reda på när hennes avgörelseritual skulle äga rum. Han ville inte fråga henne, men visste vilka han kunde prata med. När han dessutom fick reda på var hennes ritual skulle ske visste han att han måste komma dit. Om inte annat av ren nyfikenhet.

De gick genom skogen i en lång procession längs med den stora stigen till älven. Ehn var klädd i en grön broderad klänning och gick längst fram med Gran som var klädd i sin bästa dräkt med en färgglad väst och en blomsterkrans runt huvudet. Hans vita skägg var nyansat och han såg mycket allvarlig ut.

Björk gick bland de sista och svepte sin mantel omkring sig även om det var så varmt så att Ehn inte skulle känna igen honom. Processionen gick i tystnad längs med stigen och snart greps han av allvaret i situationen. Det var stämningsfullt. Det var eftertänksamt. Det var värdigt.

När det var framme vid älven, vid badstället - deras badställe - ställde sig gruppen i en halvcirkel runt älven och i mitten stod Gran och Ehn.

"Vi är här i dag för att Ehn önskar Avgöra sin relation med Annan. För att hon är redo att ta ett nytt steg i sitt liv och har en högre önskan att komma närmare världen. Ehn, är du redo?"

"Jag är redo", svarade Ehn.

"Vet du vad du gör?"

"Jag vet vad jag gör."

"Varför gör du det?"

"För att ur mig springer Annan. Ur våra hjärtan löper en längtan till molnen i himlen, till vattendropparna som bildar älven och löven som varje vår växer ut på träden. Jag vill här och nu avgöra att jag är en del av den helhet som ni är med i. Jag är Annan. Du är Annan. Vi är Annan."

"Så är det", sade Gran och resten av de församlade mumlade samma sak. Ehn tog nu av sig sin gröna klänning medan gruppen sakta började sjunga en mjuk och långsam melodi som Björk inte hade hört förut. Ehn gick upp för den stora stenen. Hon stod ett tag i tystnad innan hon dök ner i vattnet. Hon simmade som hon gjorts så många gånger förut över till den andra stranden, men den här gången gick hon upp och ställde sig där, mellan träden och vände sig mot dem, klädd endast i det hon kom till den här världen i.

Församlingen fortsatte att sjunga, och Björk hade inte ens noterat att han hade tagit en av de andra i handen. Han kunde se att hon log ett stort leende. Hon såg lyckligare ut än vad hon hade gjort på länge. Björk hade inte sett henne le så stort sedan Tall fortfarande hade varit i livet.

"Det är genomfört", sade Gran.

"Det är genomfört" ropade de församlade och släppte varandras händer.

Nu var det ceremoniella över, och en picknick skulle dukas fram. Björk hade ingen tanke på att stanna kvar på picknicken, och tänkte att det var bäst att han gick så länge som Ehn fortfarande var kvar på den andra sidan och inte hade sett honom.

Men det var försent. För där han stod helt ensam och inte visste vad han skulle göra så såg hon helt plötsligt rakt på honom precis när hon var redo att gå ner i älven igen för att simma tillbaka.

Hon log. Han log tillbaka. Han höjde en hand till hälsning och hon gjorde samma sak innan han vände sig om och gick tillbaka till byn.

Han skulle aldrig förstå hennes val. Men hon var Ehn. Hon var hans vän och skulle alltid förbli det.